Små barn är som hjärtan. Pulserande mellan fullständig vakenhet och total vila. Det kan kännas som tvära kast för den ovane föräldern. Och jag har nog känt att jag liksom stått på tå i nästan tio månader för att vara beredd på nästa sväng. Men nu börjar jag lära mig att leva med i Avons rytm, att liksom släppa allt när det går. Låta disken stå, lämna sms:en osvarade (sorry!) och vila en stund, och tänka efter. För att sedan göra en sak i taget, det viktigaste först, tills det är dags att slå på maxpulsen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar