Vad behöver jag egentligen?

Vad behöver jag för att kunna satsa så mycket som möjligt av min tid och energi på det jag tycker är meningen med mitt liv? Den frågan har jag ställt mig själv alldeles för sällan under mina levnadsår. Ännu viktigare är kanske frågan: Vad är det jag inte behöver?

Jag tror att svaret på den här frågan är unik för varje människa. Jag tror också att det är en så stor befrielse att få förstå vad som är meningen med mitt liv, vad är det som gör att jag fylls av lycka och glömmer bort tiden? Vad är det som gör att jag lägger mig på kvällen fylld av tillfredsställelse och frid?

Jag börjar förstå att jag inte behöver ett stort hus eller många rum. Jag behöver inte flera garderober med kläder. Jag behöver inte en bil eller en båt. Jag behöver inte massor med pengar på banken.

Men jag behöver tid med dem jag älskar. Jag behöver få resa ibland. Jag behöver äta goda middagar tillsammans med goda vänner. Jag behöver se på vackra saker och jag behöver skratta mycket.

Min dagliga inspiration

Varje dag får jag så mycket inspiration från den här lilla vännen. Om jag har frid och vilja att vara så öppen så att jag kan ta emot vill säga. Han är en av de mest generösa människor jag har haft i mitt liv. Och när jag tar emot så blir jag så överväldigad så att mitt hjärta vill brista. De senaste dagarna har jag slagits av att för honom är allting verkligt. Han är bara rakt igenom verklig. När jag möter det lilla rena hjärtat, och de där ögonen som bara ser, hur länge som helst och hur djupt som helst, då vill jag både dö och leva. Jag tycker att jag kan ana att livet i honom är mycket mer levande än livet i mig och jag vill klä av mig allt som kväver det livet som jag har fått. För en gång var jag också sådär levande och verklig och jag tror att det fortfarande finns hopp. För mig och för var och en.

In the backyard

Avon hittar en rosa bil och massor med små vita och gula blommor. Och jag funderar över vem som bor här, vilka är det som ser ut ur de där fönstren ner på den här gräsmattan med den rosa bilen bredvid järnvägen. Och jag är glad över att jag får vara en av dem, några dagar. De här dagarna kommer jag också att se ut ur ett av de där fönstren ner på den rosa bilen. Och kanske kommer jag att förstå lite mer av världen. Av deras värld. Och därmed också av min.