Treårsspråket

Jag försöker att lära mig treårsspråket, för Avon har uppenbarligen slutat förstå vanligt vuxenspråk, ibland.

Tex: 

Avon: Mamma koom!! 

Jag: Jag kommer snart Avon, jag ska bara äta upp frukosten. 

Avon: KOOM!!! 

Jag: Du får vänta en stund, jag ska bara äta upp först.

Avon: Maaaaammaaaaaa koooom!!

Jag: Avon titta, jag ska bara äta upp det här grötberget i mjölksjön, sedan kommer jag. 

Avon: Mhm... du ska bara äta upp först! 

Eller:

Avon: Varför stänger de nu?

Jag: Klockan har blivit så mycket så det är dags att stänga.

Avon: Men varför?

Jag: De har bestämt att det ska vara så, de vill nog gå hem nu.

Avon: Men vaaaaarför? 

Jag: Jag vet inte riktigt, det bara är så.

Avon: Du måste veta! Varför??

Jag: Det är för att de ska gå hem och leka med sina barn nu, med brandbilar.

Avon blir tyst en stund.

Avon: Ja, och polisbilar

Perspektivförändring

Ikväll sitter jag med den här utsikten. Den har redan hunnit bli vardag för mig. Om Amy är gnällig brukar jag ta en sväng till fönstret och titta ut, hon blir oftast nöjd då, hon är så fascinerad av alla ljus och all rörelse. Och när jag behöver vinna några minuter till så kan jag be Avon se efter om de ställt ut borden på gatan, en restaurang brukar göra det på kvällarna och Avon tycker att det är lite spännande. Det här som kändes så exotiskt för några veckor har vi nu helt omfamnat i vår vardag, jag kan fortfarande slås av det exotiska samtidigt som det känns så vanligt och hemma. 

Idag tänkte jag på att det är så bra med olika perspektiv. Det är en av anledningarna till att jag ofta mår så bra av att resa. Det kan vara tröttsamt, besvärligt och påfrestande, men det förändrar perspektivet. I en ny miljö är det nästan omöjligt att inte ompröva sina handlingar, tankar och värderingar.

Flytten till Hongkong har varit lite av en reningsprocess för mig. Jag har fått göra mig av med en hel del idéer om hur vardagen borde vara. Idéer som jag inte tänkt så mycket på hemma i Sverige men när vi flyttade hit och det inte längre gick att leva på det sättet upptäckte jag hur svårt det var för mig att släppa det. Och hur befriande det var att göra det. 

Det är nog också nyttigt att perspektivet får vandra lite mellan det stora och det lilla. Mellan frågor som "Vart ska vi bo?" och "Vilket diskmedel ska vi köpa?". Precis så har det gjort de här första månaderna här. Det finns så många, och olika, perspektiv i livet, på livet, och de är alla så viktiga, och, ur ett annat perspektiv inte så viktiga. :) Skönt!

Dags igen

Ungefär ett år sedan det senaste inlägget så kommer suget att börja skriva igen. Att berätta. Livet som småbarnsförälder, just nu småbarnsförälder i Hongkong, är så fullt av intryck och livsförvandlande ögonblick. Jag känner nästan hela tiden att jag inte hinner med, det är så mycket ljuvligt, vackert, tufft och utmanande som jag vill bearbeta mer. Men tiden finns inte så ofta. Istället tänker jag att jag måste dokumentera, spara det hela så jag kan gå tillbaka och återuppleva och minnas det jag är med om. Vissa dagar upplever jag livet som det är att titta på utsikten från ett snabbtåg i Norrland, ögonen flackar konstant fram och tillbaka och insidan fylls av förundran. Kanske kan det här få vara en plats att bearbeta, minnas och dela med mig av det som händer. Jag hoppas det. Nu gnyr Amy från sovrummet, så det är dags för mig att sluta sig till den sovande skaran.