Jag försöker att läsa lite om barns utvecklingsfaser i takt med att Avon växer. Hetty van de Rijt och Frans X. Plooij skriver i boken "Växa och upptäcka världen" att när barn är kring 8-9 månader börjar de att kategorisera världen. Det kan skilja ut ätbart från icke ätbart, hårt från mjukt, kantigt från runt och så vidare. De vet också vilka som tillhör familjen, vilka ansikten som ser vänliga ut och vilka som är främmande eller till och med hotfulla och läskiga. Författarna skriver att nu börjar barnen att tänka på samma sätt som vuxna. De hade förstås ett sätt att tänka på även tidigare, "bebissättet", men nu förändras deras sätt att tänka och blir mer likt vårt och vi får därmed också lättare att relatera till världen tillsammans.
Det är fascinerande. Jag upplever verkligen att det är så, att Avon kategoriserar saker och relaterar på ett sätt som jag lättare förstår och han vekar förstå mig bättre också. Samtidigt är det något med det här som jag tycker känns lite sorgligt, och det är just det här kategoriserandet. Varför måste allting alltid
vara någonting!? Det ena eller det andra. Bra eller dålig, fin eller ful, snäll eller dum. Jag önskar att livet innehöll fler element som bara var. Lite mer "bebistänk". Lite mer av att bara ta emot.
Men jag tror att det är genom det här konstanta kategoriserandet som livet får mening. Genom att värdera, förstå och bedöma tar vi till oss det vi ser och upplever och lägger ihop det med vårt inre, med vårt liv. De erfarenheter vi redan har gör att det vi är med om inte bara möter ett blankt blad utan tas emot av en mjuk famn eller en hånfull blick. Meningsskapandet är viktigt och gör livet rikt.
Kanske en balans ändå är bäst. Vuxet kategoriserande blandat med öppet bebistänk.
Jag tror att vi har mycket att lära av varandra, bebisar, barn och vuxna.
