Hem på en främmande plats

För ett halvår sedan så föreställde jag mig hur drömscenariot för hösten skulle se ut. Det var lite bra för att kunna bli verklighet, men tillräckligt möjligt för att inte släppa. Jag tänkte mig att både jag och Johan skulle plugga, ha mycket flexibel tid så vi kunde göra det som passade familjerytmen bäst, bo i Sverige och åka till Kina. Och så satsade vi på det och så blev det så. Jag är så otroligt glad att vi vågar ta risker och vågar testa våra drömmar och att det ibland blir precis som jag hoppats.

Nu har vi haft vardag här i Kina i en vecka. Både jag och Johan skriver uppsats. Barnen leker för fullt och mer än någonsin med varandra. Och jag känner mig så otroligt tacksam för allt det här, mest av allt att jag får dela vardagen och äventyren med mina tre bästa människor. <3

Vardagsdansen

Jag läste någonstans att författaren Lars H Gustafsson beskrev föräldraskapet som en dans. Ett kontinuerligt, dynamiskt, förhållande mellan två människor. Där ingenting är förutsägbart och beror inte heller på endast en av individerna utan sker i mötet mellan dem. I den kraften, energin, som finns där, som skapas där eller som går åt där.

Jag har tänkt på den liknelsen ganska ofta senaste tiden, och på att sådana beskrivningar och "tips" när det kommer till föräldraskap är mest begripliga för mig. Det finns inga enkla sanningar kring hur föräldraskapet borde skötas. Varje situation är helt unik. Konkreta råd och uppmaningar har absolut en bra funktion ibland men de är ofta haltande. Föräldraskapet ska dansa. Det är ofta så oändligt mycket mer som ryms och avgör vad som är bra eller dåligt.

Amy

De tre första månaderna. De tre första månaderna som mamma till en ny människa. 

De är så speciella. 

Jag har varit med om det två gånger nu och de går på vissa sätt inte att jämföra eftersom omständigheterna har varit så olika. Men båda gångerna har jag känt en sådan enorm beundran inför livet, det unika livet som jag fått äran att bli mamma till, fascination över det lilla, sårbara, och heliga, och panik över att inte veta hur eller hinna med att dokumentera det jag hade framför mina ögon och i mina händer. Jag kände att jag måste dokumentera så att det för alltid går att minnas, går att väcka dofterna, känslan, bilderna och atmosfären kring den här helt nya varelsen. Mitt barn. 

Båda gångerna hade jag växtvärk i hjärtat. Det var så mycket som skulle rymmas. Och kännas. Kroppen var helt slutkörd och trasig. Jag var helt förstörd. Samtidigt var jag lyckligare, starkare och mer energifylld än någonsin. Jag hade blivit mamma, och sedan tvåbarnsmamma, något jag aldrig varit förut. Och det upptog all min tid, allt jag var. Det var underbart, förvirrande och 

väldigt mycket jobb.

Nu är det mer än ett år sedan den första, omtumlande, tiden med Amy så jag tänkte passa på att minnas några delar av den här på bloggen. Det här blir det första inlägget om det. #förstamånadernamedamy

Uprooted but still grounded

Nu är det snart dags för vår tredje resa till Asien med barn. Det känns lugnare än tidigare och lite som att det tillhör livsrytmen. Det är dock första gången vi kommer att åka till "Kinakina" med barnen, tidigare har vi varit i Hong Kong, vilket känns nytt och jag vet att jag kommer att ställas inför många nya utmaningar. Ibland får jag verkligen inte ihop mitt starka kontrollbehov med min äventyrslust, särskilt inte när barnen är inblandade. Men det brukar lösa sig och bli väldigt bra.

Samtidigt som vi planerar inför resan har jag påbörjat förberedelser för en kandidatuppsats som jag förhoppningsvis kommer att hinna skriva där. Den kommer att beröra vår situation och våra erfarenheter på många punkter, det ska bli intressant att få möjligheten att reflektera över livet vi lever även genom studierna. Jag kommer att skriva om hur människor skapar en känsla av hem och tillhörighet när de flyttar till ett nytt land.

Treårsspråket

Jag försöker att lära mig treårsspråket, för Avon har uppenbarligen slutat förstå vanligt vuxenspråk, ibland.

Tex: 

Avon: Mamma koom!! 

Jag: Jag kommer snart Avon, jag ska bara äta upp frukosten. 

Avon: KOOM!!! 

Jag: Du får vänta en stund, jag ska bara äta upp först.

Avon: Maaaaammaaaaaa koooom!!

Jag: Avon titta, jag ska bara äta upp det här grötberget i mjölksjön, sedan kommer jag. 

Avon: Mhm... du ska bara äta upp först! 

Eller:

Avon: Varför stänger de nu?

Jag: Klockan har blivit så mycket så det är dags att stänga.

Avon: Men varför?

Jag: De har bestämt att det ska vara så, de vill nog gå hem nu.

Avon: Men vaaaaarför? 

Jag: Jag vet inte riktigt, det bara är så.

Avon: Du måste veta! Varför??

Jag: Det är för att de ska gå hem och leka med sina barn nu, med brandbilar.

Avon blir tyst en stund.

Avon: Ja, och polisbilar

Perspektivförändring

Ikväll sitter jag med den här utsikten. Den har redan hunnit bli vardag för mig. Om Amy är gnällig brukar jag ta en sväng till fönstret och titta ut, hon blir oftast nöjd då, hon är så fascinerad av alla ljus och all rörelse. Och när jag behöver vinna några minuter till så kan jag be Avon se efter om de ställt ut borden på gatan, en restaurang brukar göra det på kvällarna och Avon tycker att det är lite spännande. Det här som kändes så exotiskt för några veckor har vi nu helt omfamnat i vår vardag, jag kan fortfarande slås av det exotiska samtidigt som det känns så vanligt och hemma. 

Idag tänkte jag på att det är så bra med olika perspektiv. Det är en av anledningarna till att jag ofta mår så bra av att resa. Det kan vara tröttsamt, besvärligt och påfrestande, men det förändrar perspektivet. I en ny miljö är det nästan omöjligt att inte ompröva sina handlingar, tankar och värderingar.

Flytten till Hongkong har varit lite av en reningsprocess för mig. Jag har fått göra mig av med en hel del idéer om hur vardagen borde vara. Idéer som jag inte tänkt så mycket på hemma i Sverige men när vi flyttade hit och det inte längre gick att leva på det sättet upptäckte jag hur svårt det var för mig att släppa det. Och hur befriande det var att göra det. 

Det är nog också nyttigt att perspektivet får vandra lite mellan det stora och det lilla. Mellan frågor som "Vart ska vi bo?" och "Vilket diskmedel ska vi köpa?". Precis så har det gjort de här första månaderna här. Det finns så många, och olika, perspektiv i livet, på livet, och de är alla så viktiga, och, ur ett annat perspektiv inte så viktiga. :) Skönt!

Dags igen

Ungefär ett år sedan det senaste inlägget så kommer suget att börja skriva igen. Att berätta. Livet som småbarnsförälder, just nu småbarnsförälder i Hongkong, är så fullt av intryck och livsförvandlande ögonblick. Jag känner nästan hela tiden att jag inte hinner med, det är så mycket ljuvligt, vackert, tufft och utmanande som jag vill bearbeta mer. Men tiden finns inte så ofta. Istället tänker jag att jag måste dokumentera, spara det hela så jag kan gå tillbaka och återuppleva och minnas det jag är med om. Vissa dagar upplever jag livet som det är att titta på utsikten från ett snabbtåg i Norrland, ögonen flackar konstant fram och tillbaka och insidan fylls av förundran. Kanske kan det här få vara en plats att bearbeta, minnas och dela med mig av det som händer. Jag hoppas det. Nu gnyr Amy från sovrummet, så det är dags för mig att sluta sig till den sovande skaran.